”Många upplever hållbarhet som så komplext och svårt att de inte vågar göra något alls eftersom det finns risk att man gör fel”, säger Lovisa Pettersson, vd på Lovisa of Sweden. ”Tänk dig att springa genom en lång korridor där du inte vågar öppna en enda dörr innan du kommer fram.”
Lovisa bor i Gävle och älskar stan. Hon berättar innerligt om dess stolta historia som handelsstad. Där ville hon bygga upp sitt företag, gynna lokala entreprenörer och samverka. Det gick inte, blev för krångligt, så hon blickade upp mot Hälsingland istället, där hon hittade sin samarbetspartner. Där byggs hennes utomhuskontor av svenskt stål och svenskt trä som är värmebehandlat istället för impregnerat. Att prata med Lovisa är uppfriskande. Hon bryr sig föga om fina titlar och imponerande cv:n. Hon har hållbarhet i sig, sådär självklart som många unga har idag. De som inte har så tungt bagage.
Vi var inne på det i förra veckans inlägg – det där med att det kanske inte alltid blir perfekt direkt, men att vi ändå måste agera. Vi måste våga öppna dörrar även om det kanske inte blir hundraprocentigt rätt. Vi tar två exempel för att belysa komplexiteten.
Digitalisering – svart eller vitt?
Vissa dörrar som faktiskt kan öppnas helt utan tvekan nu för tiden är de som är märkta ”Digitalisering”. För digitalisering är ju vår tids ädla riddare. Någonstans vet vi att digitalisering kräver mycket energi, men det kan väl ändå inte vara så farligt? Ta blockchains till exempel och dess potential att stoppa all möjlig korruption, såsom den blodiga handeln med diamanter och ädelstenar. Fantastiskt, eller hur! Bitcoin har i alla fall gjort många människor väldigt rika (ja, och väldigt många väldigt fattiga). Och om man tar med den energi som krävs för att bryta bitcoins så börjar det kännas jobbigt. Om bitcoin vore ett land gjorde det landet nämligen av med mer energi än hela Österrike. Tänk på den en stund.
Svart eller vitt? Bra eller dåligt?
Det här med flygskammen
Då är det lättare med flyg. Eller? Raine Isaksson, som är docent och universitetslektor i kvalitetsteknik på Uppsala universitet utmanar flygskammen i berättelsen om länderna som är helt beroende av turism. Maldiverna till exempel, Västindien, Söderhavet och Costa Rica. Det är lätt att säga att vi ska sluta flyga, eftersom flyg släpper ut växthusgaser. Vi har ju till och med lärt oss att skämmas över vår önskan att se världen. Men vad händer när vi ställer upp Agenda 2030-målen mot varandra? Det första målet heter: Ingen fattigdom. Vad händer när vi slutar resa till de länder som har stora delar av sin försörjningsbas i turismen?
Hur sjutton ska man kunna göra rätt? Det är komplicerat och sällan svart eller vitt. Poängen är att vi måste våga tänka nytt och öppna nya dörrar. Säg ja till nästa unga entreprenör som knackar på din dörr och vill göra saker, även om det innebär att du måste tänka om lite. Det kan bli jobbigt, men det kommer att bli lärorikt och uppfriskande. Och: att inte göra något duger inte. OK?
