Vår skrivare fungerar sådär. Den kan förvisso tänka sig att skriva ut pdf:er vissa dagar, men långt ifrån alla. En opålitlig diva är ett befogat epitet. Och visst, skrivare är billiga grejor nu för tiden och när frustrationen är som störst händer det att någon upprört utbrister: nu köper vi en ny!
Det gör vi naturligtvis inte eftersom det vore ett rasande resursslöseri. Tänk all plast, all elektronik, alla metaller, alla utsläpp från tillverkningen, alla transporter, alla frågetecken i avfallshanteringen. Och precis som en besvärlig tonåring på väg att bryta sig loss så fungerar den ju som sagt ibland, men driver oss alla till vansinne. Det här sätter ändå fingret på en viktig sak. För till skillnad från tonåringen borde det rimligen gå att göra något åt skrivaren. Men vem lagar saker nu för tiden? Vem ringer man?
Har vi råd att inte använda det vi har?
Den linjära affärsmodellen är hårt cementerad i våra hjärnor och det är ett problem. Därför vill vi prata om resurshantering. Förra veckans inlägg om braxenfärsen tangerade den frågan avseende potentialen i underutnyttjade resurser. Inlägget väckte nyfikenhet hos många, men även starka känslor. ”Om det bara ska handla om hållbarhet kan vi väl lika gärna börja äta råttkött?.” Ja, kanske det. I vissa länder ses det ju redan som en delikatess, så varför inte? Mjölmask har också hamnat på tapeten nu när EU har godkänt dessa som livsmedel. Poängen är att vi borde vara rädda om det vi har. Sluta överutnyttja, exploatera, skövla och ha oss.
Men mat är så pass billigt att vi till och med kan tänka oss att slänga det som blir över efter middagen. Livsmedelsverket uppskattar att vi i genomsnitt slänger mat för mellan 4 000–6 000 kronor per person och år i Sverige, vilket innebär att resurser för att producera och leverera maten använts helt i onödan.
Har vi verkligen råd att inte använda det vi redan har? Tyvärr är svaret ja i vår del av världen. Det är ”billigare” att köpa nytt än att laga. Värt att komma ihåg är att det alltid är någon som betalar, så billigt är fel ord, därav citationstecknen. Barnarbetare, underbetalda sömmerskor i fattigare länder och en alltmer utarmad planet är några exempel på vem som betalar. Det vet vi, men fortsätter ändå.
Hönan eller ägget?
Kanske har det att göra med tillgång och efterfrågan? När det är så svårt att hitta någon som kan laga en trilskande skrivare så köper man helt enkelt en ny. Tänk om det istället vore lätt att hitta någon som kunde reparera den? Och om den vore lätt att reparera, vilket är en annan fråga. Tillverkare har ju under lång tid tenderat att göra prylar svårlagade för att det genererar fler sålda (svårlagade) prylar. Det finns ett inlägg om den franska briljansen i sitt reparerbarhetsindex också. Om det fanns lagkrav på reparerbarhet skulle det finnas en marknad för reparatörer. Då skulle vår skrivare kunna få lite psykologisk hjälp (kanske vi också) och börja fungera normalt igen.
Vi vill slå ett slag för ett svenskt reparerbarhetsindex enligt franskt manér. Och det är förhoppningsvis på gång. EU:s handlingsplan för cirkulär ekonomi driver på frågan även i Sverige och resurseffektivitetskrav införs successivt. Ännu finns inte skrivare med på listan, men hoppet lever.
Fram tills dess att reparatörer finns i varje välsorterad buske: finns det någon i vårt fina nätverk som känner någon som kan hjälpa oss att få ordning på vår skrivare, som vet hur man gör, har tips på åtgärdsprogram, vad som helst?
