Någon sa nyligen att 2020 hade behövt en riktigt vass PR-konsult för att rädda sitt anseende och det ligger kanske något i det, även om vi på Greengoat har haft ett osedvanligt bra år. Trendspaning låter kanske pretentiöst, men vi ger oss i alla fall i kast med en sådan för att sammanfatta detta nådens år, 2020.
Pandemin har gett oss tillträde till finrummen
Frukostseminarier på fina gatan på Östermalm och i Gamla stan har ersatts av Zoom och Teams, nätverksträffarna och utbildningarna likaså. Det är som att en helt ny värld har öppnat sig för oss som bor ute i landet. Vi har fått vara med! Av bara farten har vi fått tillgång till människor som vanligtvis är svårt uppbokade för möten i deras vardagsrum – beslutsfattare, kravställare, inköpschefer, politiker och forskare bland annat – ett välkommet trendbrott för kunskapstörstande getter.
Cash is king
Som vanligt är det kapitalet som styr och det har 2020 visat med all önskvärd tydlighet. När det börjar göra ont så försöker man göra något åt smärtan helt enkelt. 2020 blev året när investerare och fonder började fasa ut sina fossila innehav på allvar, när bankerna vred upp volymen för högre lånekostnader för ohållbara investeringar, när the EU Green Deal och Taxonomin tog form och yrvakna företag började inse att Greenwashing inte funkar längre. 2020 blev året då Preem fick dra tillbaka sina planer på ett tjockoljeraff i Lysekil och snabbt börja prata om förnybara drivmedel istället, men intressant nog också året då Norges Högsta domstol tyckte att det är rimligt att fortsätta exploatera Arktis i jakten på olja. Det sista ordet är nog inte sagt i den frågan ännu, men beslutet om att lägga ned exploateringen kommer antagligen inte från domstolen, utan från företagen själva som inser att kostnaden blir för hög. Cash is king, som sagt.
Vem ligger vaken om natten?
Yrvakenheten i hållbarhetsfrågan har gjort att mängden hållbarhetschefer har ökat exponentiellt det senaste året; kanske mest för att man behöver ha någon att peka på när kunderna, bankerna, investerarna och de som söker jobb på firman frågar. Ibland är det HR-chefen som blir hållbarhetschef, ibland chefsjuristen, kommunikationschefen, kvalitetschefen eller rent utav IT-chefen. Vår spaning visar att det ofta blir den som ligger vaken om nätterna och oroar sig för miljön som blir hållbarhetschef, oavsett kompetensområde eller resurser. Utnämningsförfarandet kommer antagligen att styras upp under 2021.
Vad kan jag göra?
Det klagas rätt friskt om det mesta nu för tiden. Gnällspikar (utan munskydd) som på fullaste allvar står i TV och våndas över att vi i Sverige inte har krav på munskydd, andra som förfasas över gängvåld, att det är mörkt i december och att alla politiker kategoriskt tar fel beslut, i samtliga frågor. Alla andra gör fel, hela tiden. Miljörörelsen står däremot för ett uppfriskande trendbrott i jämmerdalen. Här klagas det väldigt lite och istället ställer sig allt fler frågan: vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa till? Enskilda människor skriver till TV-nyheterna och uppmuntrar dem till djupare, bredare, mer faktabaserade inslag om miljön, de vänder sig till politiker med konstruktiva förslag och erbjuder sig att hjälpa till, företag, nätverk och samarbeten startas för att göra något åt saken istället för att knyta näven i fickan. Har du sett den här trenden ännu? Håll utkik. Den är på riktigt.
Industrin går före
När vi startade Greengoat trodde vi nog att det skulle vara offentlig sektor som skulle stå på barrikaderna som kravställare i hållbarhetsfrågan. Så är det inte. Idag är det industrin som går före och vågar ställa hållbarhetskrav på sina leverantörer. Det kan ha med yrvaknandet att göra, i kombination med tröga system och så har vi alltid gjort, men ju fler kommuner och regioner vi talar med, desto svårare verkar det vara. Men offentlig upphandling står för ungefär 700 miljarder kronor om året och är därmed en nyckel för att lyckas med klimatomställningen. Det krävs mod, tålamod och vilja för att bli en bra kravställare som inte skrämmer bort leverantörerna. Glädjande nog finns det exempel på sådana kommuner. I december berättade Fossilfritt Sverige och sex kommuner (Helsingborg, Umeå, Uppsala, Växjö, Örebro och Östersund) att de kommer att samarbeta i frågan. Låt oss hoppas att andra kommuner får inspiration och följer efter.
Viljan att köpa sig fri
Ett av våra allra mest lästa blogginlägg under året handlade om klimatkompensation och viljan att köpa sig fri. Du har säkert sett tendenserna – företag som säger sig vara klimatneutrala eller till och med klimatpositiva för att de köper träd eller solceller någon annanstans i världen. Det är en komplicerad fråga, för givetvis är det alldeles utmärkt att bidra till förnybar energi och rent vatten i Afrika, eller trädplantage och solceller i Indien, men det går helt enkelt inte att översätta ett sådant bidrag till att man själv skulle vara klimatneutral. 23 forskare och experter har beskrivit det väl. De fick mothugg från företag som marknadsför sig som klimatpositiva och skrev sedan en slutreplik som sammanfattade problematiken.
Vätgasen, en lättnadens suck
Vi har skrivit om vätgas och bränsleceller sedan 2014 när Sandvik, Linde (då Aga) och Sandvikens kommun började planera landets fjärde vätgastankstation i Sandviken. Det har gått trögt i Sverige, minst sagt. När vi nu räknar antalet stationer så landar det på fem. Inte imponerande, men mycket talar för att 2021 blir vätgasens år. Med sin potential inom transporter och lagring av förnybar energi är vätgas en lättnadens suck, en möjliggörare.
Med det vill vi önska god fortsättning!
PS. Bilden är inte vilken kaffekopp som helst, utan skribentens julklappsmugg som är uppkopplad mot mobilen där man med ett knapptryck bestämmer hur varmt kaffe man vill ha. Den har bevisat sitt värde genom att hålla 57 grader Celsius rakt igenom skrivandet av detta blogginlägg. Såklart ska även kaffekoppen vara uppkopplad.
