Greta Thunberg frågar ofta varför vi inte lyssnar på forskningen och tar krafttag i klimatfrågan. Nu sällar sig svenska barn och ungdomar till Auroraupproret och stämmer svenska staten för att de inte gör tillräckligt för att stoppa den globala uppvärmningen. Precis som Greta frågar de sig varför inget händer. Det måste ju kännas helt obegripligt att vuxna människor är så totalt ofokuserade och handlingsförlamade.
Varför har vi så svårt att ändra beteende och göra det som behöver göras? Vi diskuterade strukturfrågan i en regional kontext under torsdagen och landade i huvudsak i tre svar:
- Vi har investerat allt vi har, kan och vet i det fossila och linjära samhället: utbildning, infrastruktur, affärsmodeller, partnerskap, lösningar, stolthet, karriär och trygghet.
- Vi har byggt upp ett samhälle där allt har sin plats: var vi bor, var vi har våra industrier, var vi tillverkar energi och var vi har naturområden med obruten horisont, helt utan störande element.
- Det fossila samhället är ju så jämrans problemfritt. Eller, det har det i alla fall varit fram till nu.
För att vi över huvud taget ska komma i närheten av Parisavtalets tvågradersmål, än mer 1,5-gradersmålet, krävs i princip att vi kastar vår nuvarande världsordning över bord. Hur jobbigt och smärtsamt är inte det? Superjobbigt! Alla stretar emot, mer eller mindre hårdnackat.
Utom barnen. De står som frågetecken och undrar: hur svårt kan det vara? De har ju inte gjort alla de där investeringarna, sitter inte fast i strukturerna och förstår inte varför vi klamrar oss fast likt skeppsbrutna vid det gamla, bygger allt bredare motorvägar, suktar efter una cerveza por favor, försvarar våra blaffiga bensinstationer mitt i stan, asfalterar hela världen och pyser ut oförklarliga mängder växthusgaser på ännu mer oförklarliga sätt. Allt det där som är ohållbart kan vi ju. Vi är helt enkelt grymma på det.
Tidningen Fokus kan berätta att många som bor granne med Bromma flygplats tycker att det är bättre att bo under en ofattbart bullrig inflygningsrutt än att flygplatsen läggs ned, för det kanske blir andra problem då. Bilköer och nya grannar till exempel, vem vet? Vi vet vad vi har. Allt annat är superjobbigt.
Samma sak i Texas. Man skulle kunna tänka sig att regeringen där borde se framåt och hitta lösningar på att energisystemet har kollapsat i kylan. Nejdå. Istället skyller de alla problem på grön klimatpolitik, trots att i princip all deras energi kommer från kol och gas. De klamrar sig fast, såklart. De gamla strukturerna var ju så bra… ända tills de sattes på prov. Superjobbigt.
Det har ändå blivit uppenbart för de flesta att vi måste sluta glida fram på det sluttande planet, och tack och lov börjar företag, kommuner och länder förstå att de behöver göra stora förändringar för att över huvud taget vara relevanta i en snar framtid och för att kunna se barnen i ögonen och säga att vi gör allt vi kan. Vi förstår det eftersom det börjar kosta för mycket att låta bli.
Just nu har vi väldigt spännande samtal både med företagsledare, kommuner och regioner som insett just det. Med hjälp av kreativa, digitala möten håller en helt ny världsordning på att ta form. Det är superjobbigt för många, men också befriande och väldigt, väldigt hoppfullt.
