Den där härliga aha-upplevelsen när polletten ramlar ned. Den är nästan fysisk, som en elektrisk laddning som bränner av i hjärnan. Plötsligt ser man världen med nya ögon, fattar sammanhang som tidigare var helt obegripliga. Det behöver inte vara stora insikter, men polletter som ramlar ned är magi. Det kan vi vara överens om, eller hur?
Men visst är det märkligt att man direkt efter pollettupplevelsen bara glömmer bort tiden innan? Då, när man ännu inte insett hur viktig platina är för tillverkning av elektrolysörer och bränsleceller, eller hur många graders värme en bakterie klarar. Det är precis det vi vill prata om idag. För den kollektiva minnesförlusten är ett stort problem, ja, kanske anledningen till hela klimatkrisen. För när vi glömmer bort tiden före, så förutsätter vi att andra också vet det vi vet. Och ingen vill känna sig dum eller dåligt insatt. Då slutar många att lyssna istället, vägrar fråga. Och vi har alla sådana där områden där vi tror att alla är på samma nivå som vi själva. Jag stod nyligen öga mot öga med en människa som var helt säker på att tribologi var allmänbildning. Det kanske det är? Jag vet vad det är nu, men jag kommer ihåg tiden före utan problem.
Kan du bidra till någons pollettrus?
Vi sitter och jobbar intensivt med flera företags intressentdialoger just nu. Det är den tiden på året. Företag som på ett strukturerat sätt pratar med sina intressenter och tar reda på deras förväntningar, planer och vilka trender de ser. Det är fantastiskt spännande att sitta med i dialogerna, för det riktigt skramlar av nedfallande polletter. Aha-upplevelserna haglar. Men vi konstaterar gång på gång att vi också är offer för den destruktiva minnesförlusten. Vi har glömt tiden före våra egna pollettupplevelser när det gäller koldioxidekvivalenter, scope 1 och 2, biodiversitetsindex och planetära gränser. Vi behöver hela tiden påminna varandra om att backa ett steg och säkerställa att alla är med på tåget. För alla behöver hjälpa till att bidra till en ökad mängd pollett-rus. Du med. Det blir bättre då.
Med folkbildning kan vi nå Parisavtalet
Häromdagen delade vår vän Lisa Wärn på Svea Green Foundation en debattartikel från Tankesmedjan Global Utmaning som pekar på samma sak. För att vi ska klara klimatkrisen behöver människor helt enkelt förstå vad det är som händer och vad som behöver göras. Polletter behöver ramla ned. ”Satsa en miljard på folkbildning så att Sverige klarar klimatomställningen,” kräver Tankesmedjan Global. Det står till och med i Parisavtalet att allmänhetens medvetenhet och tillgång till information om klimatomställningen är en förutsättning för att vi ska nå målet.
Svea Green Foundation är med och finansierar Klimatagenda för Sverige. De har precis tagit fram en rapport som visar hur Sveriges utsläpp kan minska till netto-noll år 2045. Rapporten ska nu bli ett utbildningspaket för en bredare allmänhet. Vilken fantastiskt bra idé! Det vore nästan kriminellt att inte sprida den utbildningen brett. Alla borde få ta del av den – alla i hela världen.
För det kan kanske vara som rubriken antyder – att det vi inte vet något om lider vi inte av – men världen lider av det. Vi håller på att förstöra för oss själva så till den milda grad att utvecklingen snart inte går att vända. Det skulle kunna vara så att vi helt enkelt inte vet vad vi håller på med. Och därmed inte lider av det. Iallafall inte alla, och inte just nu. Men det är dags att ändra på det.
