När Patagoinas grundare, Yvon Chouinard och hans familj, gav bort hela sitt ägande i bolaget till en stiftelse och en ideell organisation för att bidra till en bättre värld härom veckan tänkte jag på House of Amendi.
För det finns något befriande och oväntat i den handlingen, som slänger ned skeden rätt hårt i den soppa vi har tillagat, en soppa vars ingredienser till största del utgörs av hänsynslös rovdrift på människor och planet.
Andreas Åhrman, en av grundarna till jeansföretaget House of Amendi, är en handelsekonom vars yttersta drivkraft inte är pengar. Han säger sig till och med vara emot kapitalismen, eller marknadsekonomin som vi känner den, där konstruktionen ’komparativa fördelar’ ursäktar i princip vilket beteende som helst. Han driver sitt bolag tillsammans med ett tiotal kollegor i Göteborg, Düsseldorf och New York och tillsammans vill de förändra hela klädindustrin.
– Det är nog bäst att jag börjar med att säga att jag inte har någon vänsteragenda, säger han när vi pratas vid.
Vad är egentligen problemet, Andreas?
Problemet är att vi människor tycker att det är rimligt att köpa orimligt billiga kläder trots att vi mycket väl vet att de låga priserna sätts på bekostnad av att människor inte får skäligt betalt, att det går åt massor av resurser och att utsläppen till mark, luft och vatten är skadliga för både människor, djur och planet, någon annanstans i världen. Leverantörskedjorna i modebranschen är extremt långa och komplicerade i jakten på låga priser, vilket gör att många bolag inte har koll på vad som händer längre bak i kedjan, men det ursäktar ju inte att det begås övergrepp där. Alla vet att det inte alltid går rätt till, men väljer att bortse ifrån det.
Hur skulle du vilja att det fungerade?
Jag tror på transparens och skulle önska att alla klädföretag skulle vara tvungna att redovisa hur deras leverantörskedjor ser ut, hur mycket vatten de konsumerar, hur mycket växthusgaser och avfall de genererar och så vidare på ett tydligt sätt. Vi har valt att anlita alla våra leverantörer, i hela kedjan, i samma område utanför Istanbul. Vi kan besöka alla på en dag om vi vill och har ett nära samarbete med dem alla. På alla våra kläder finns en en etikett där all information finns för just det klädesplagget.
Samtidigt vet vi att det är svårt för konsumenter att ta till sig allt. Det måste vara enkelt. Helst skulle jag vilja att till exempel EU bestämde hur mycket ett par jeans ska kosta och att klädföretag som lägger sig under den summan skulle behöva redovisa hur de har kunnat producera plagget billigare. Någon typ av omvänd bevisbörda. Jag tror helt enkelt inte att marknaden klarar av att lösa det.
En annan fråga är kommunikation och marknadsföring. Tack och lov börjar det hända saker i lagstiftningen, men det måste hända mycket mer. Vi har drivit en kampanj i New York tillsammans med den amerikanska advokaten Hilary Jochmans och hennes Politically In Fashion för att få fart på det arbetet och för att förtydliga vad hållbart mode är och inte är. Alla vill kommunicera hur hållbara de är idag och det måste bli dyrt att föra konsumenterna bakom ljuset.
Hur tänker du kring att alla inte har råd med dyra kläder?
Jag tänker mycket på rättviseaspekten. Alla måste ha råd att köpa kläder, men alla måste också få betalt. Det känns rimligt. Vi behöver nog börja se på kläder på ett annat sätt än vad vi gör idag. Kan det vara så att vi köper mer kläder än vi behöver?
(Efter att jag pratat med Andreas börjar jag utforska hur mycket vi egentligen konsumerar i Sverige. Jag hittar en rapport från Naturskyddsföreningen som beskriver att snittsvensken köper närmare 14 kilo kläder och hemtextilier varje år. Fjorton kilo. Samma rapport visar att vi slänger drygt hälften i soptunnan varje år, så han är något på spåret.)
Berätta om Amendi!
Amendments betyder förändring, korrigering. Vi har faktiskt inte startat Amendi för att tjäna en massa pengar, eller ens för att vi vill göra kläder egentligen, utan för att vi vill förändra branschen. Det är inte tanken som räknas när det gäller hållbarhet. Det är handling. Vår mission är att försöka vara en misfit i ett kapitalistiskt system och i en bransch som är så tillväxtorienterad och ändå överleva. Vi måste förstås också betala våra räkningar och våra anställda behöver få sina löner, men utöver det vill vi lägga all kraft på att driva den här branschen i en hållbar riktning, med full respekt för människa och planet. Och det tar kraft, eftersom det är en stor utmaning. Man måste orka vrida på alla vred samtidigt. Det kan vara ganska nedslående, men det är därför vi finns. Vi måste orka fortsätta vrida och vända.
I grunden bygger allt på girighet. Om tillväxt och lönsamhet är målet med företagandet måste man trycka till sina leverantörer och se mellan fingrarna på övergrepp mot människor och miljön. Eller hur? Det är lite olyckligt att ekonomer styr bolag här i världen. Hållbarhetsavdelningarna borde driva dem istället…
Vad är drömmen?
Att kunna driva vårt värderingsstyrda företag, leva på det och samtidigt orka knuffa branschen ganska hårdhänt framåt. Drömmen är att konsumenter hör talas om oss, blir intresserade av hållbarhetsfrågan inom modeindustrin och börjar ställa frågor och krav.
Vad är ditt bästa tips till andra bolag som vill börja jobba med hållbarhet?
Börja mäta, var seriös. Kom ihåg att det inte är tanken som räknas. Det viktiga är att du börjar någonstans, det är handling som räknas. Om det går, försök att inte tänka pengar eller marknadsandelar i exakt allt du gör.
Tack Andreas, för att du ställer tankar på ända, utmanar orimligheten och fortsätter vrida och vända!
