Den låg där på stranden. Lite längre bort låg fler, uppsköljda, döda.
Man kan inte jämföra människor med fiskar, naturligtvis kan man inte det, men ingen glömmer 2015 när treårige Alan Kurdi sköljdes upp på en strand i Turkiet efter att familjen försökt fly över Medelhavet. Alan gav flyktingkrisen ett ansikte som var mycket svårt att värja sig mot. Vi rasade, bilden spreds som en löpeld över världen och högljudda krav ställdes på länderna kring Medelhavet att den omänskliga behandlingen av människor på flykt måste få ett slut.
Den här fisken har inget namn. Är det därför det är möjligt att visa en bild på den utan att skapa chockvågor över världen? Är det därför vi kan gå förbi den på stranden utan att röra upp himmel och jord? I bästa fall funderar vi över om det är övergödningen, utsläpp eller den imponerande floran av miljögifter i Östersjön som ligger bakom dödsfallet. I bästa fall tänker vi alls. Inga tårar fälls där på stranden.
Får vi bjuda på en dödlig cocktail?
Östersjön är ett av världens mest förorenade innanhav. Industrier, jordbruk och skogsbruk skickar ut föroreningar som om det inte fanns någon morgondag (vilket det kanske inte gör heller när allt kommer omkring). Som om det inte vore nog med elände så öser vi ut plast i havet och trålar fisk också. Enligt Naturskyddsföreningen är runt 90 procent av världens fiskbestånd överfiskade – det vill säga att man tar ut mer fisk än den hinner föröka sig. Östersjön är inget undantag. Med hjälp av enorma nät som dras över botten trålar vi in all fisk som finns och mer därtill. Lägg till global uppvärmning så har vi skapat en dödlig cocktail, inte bara för livet i haven, utan även för oss själva. IPCC:s rapport Special Report on the Ocean and Cryosphere in a Changing Climate borde få alla människor i hela världen att ställa sig i givakt och skrika högt.
Vi borde rasa över den döda fisken på stranden, sprida bilder på den över världen och ställa högljudda krav på länderna kring Östersjön att överexploateringen, övergödning och utfiskningen måste få ett slut.
Jag läser just nu Om tiden och vattnet: en berättelse om vår framtid av islänningen Andri Snaer Magnason. Den är hisnande och handlar lika mycket om vår hänsynslösa förödelse av jordklotet som om vår oförmåga att förstå vidden av katastrofen. Den oförmågan är vår akilleshäl. Det är enklare att köpa en handväska till och gräva ned sig i kändisarnas kärlekstrubbel än i att försöka förstå att vi håller på att såga av den enda gren vi har att sitta på. Läs boken, men läs sakta. Låt den sjunka in.
En betraktelse över en död fisk kanske inte stod högst upp på önskelistan inför semestern, men nu fick du iallafall ett boktips, som dessutom bjuder på en hel del hopp. Det är trots allt inte för sent ännu.
