Att kompensera för dåligt samvete

Det borde vara enkelt. Alla länder i FN har med Agenda 2030 kommit överens om hur vi vill att världen ska vara om tio år. Vilken överenskommelse! Med den i ryggen kan man ju tänka sig att alla länder samlar sina allra bästa superkrafter och löser upp knutarna.

Utsläppsknuten till exempel. EU har ett tydligt mål om klimatneutralitet 2050. Vi har ju haft några år på oss att skruva till strategier och regelverk, så hur svårt kan det vara? Eftersom nästan hälften av de europeiska koldioxidutsläppen regleras av utsläppshandelssystemet, så kan vi väl börja där. Tanken med systemet är att EU sätter ett tak för hur många ton koldioxid vi får släppa ut och att företag får köpa rättigheter att släppa ut. Det borde vara enkelt. Men, näe.

I tisdags presenterade Hagainitiativet 15 förslag om hur EU:s utsläppshandel ska skärpas för att nå 1,5-gradersmålet. Vi satt andäktigt och lyssnade på deras presentation. Naturligtvis är det inte enkelt. Utsläppshandeln är inte okomplicerad i sig och det är såklart inte enkelt att balansera utbud och efterfrågan. Blir utsläppsrätterna för dyra är risken för koldioxidläckage (att man lägger ned produktionen i EU och flyttar den utanför) stor, blir priset för lågt är det billigare att köpa utsläppsrätter än att ställa om sin produktion.

Utsläppsrätter som kompensation för dåligt samvete. Ungefär som att klimatkompensera Thailandsresan. Är det rimligt?

Vad tycker du?

Utsläppsrätter är en balans